FN:s generalförsamling har efter fyra års förhandlande äntligen kommit till skott: ”Förenta Nationernas enhet för jämställdhet mellan könen och kvinnors självbestämmande” ska bildas och starta den 1 januari 2011.

Det långa namnet förkortas i dagligt tal: UN Women.

Beslutet fattades den 2 juli efter år av påtryckningar från hundratals organisationer, en del regeringar, främst i EU och Kanada som den ledande påtryckaren.

Det är fyra nu befintliga kontor/avdelningar som ska fasas ut och bli UN Women. De fyra är: Kontoret för särskilda rådgivare i jämställdhetsfrågor, avdelningen för kvinnors utveckling, FN:s utvecklingsfond för kvinnor och FN:s internationella forsknings- och utbildningsinstitut för kvinnors utveckling.

De ”fyra” har enligt kritiker varit underfinansierade och delvis haft svårt att driva program för egen hand.

Än så länge har resolution 1325 som kom år 2000 haft mest betydelse för kvinnor eftersom den avser att begränsa våld och diskriminering av kvinnor. Det går inte längre att bortförklara med ordet ”kultur”.

Inom de närmaste veckorna ska generalsekreterare Ban utse en chef för UN Women. Förslag ska komma från medlemsländerna fram till mitten av juli.

Vem det blir får oerhört stor betydelse för om UN Women blir fiasko eller succé. Med fiasko menar jag en ”betydelselös pappershög som inte leder fram till åtgärder”. Vi har sett det förut.

Än så länge har det ryktats om Chiles förra president, Michelle Bachelet.
Vi har erfarit att andra starka kvinnor liksom, försvunnit i organisationen. Som t.ex Asha-Rose Migiro och Helen Clark.
Därför måste UN Women-chefen vara något utöver det vanliga för att kvinnor världen över ska se resultat.
Då främst kvinnor i utvecklingsländerna. Det är de som bär den tyngsta bördan.

Jag har placerat min blogg i Stockholm på bloggkartan.se!