I söndagens Svenska Dagbladet kunde man läsa ”När folket drunknar badar makten i pengar”.
En riktigt bra artikel om politikers sätt att handskas med ekonomisk kris och sina egna förmåner.
Europas politiker sänker standarden för folket men vägrar försämra sina egna villkor.

Är det skillnad på EU-parlamentet och Sveriges stat-, kommun- och landstingsinstitutioner?
Naturligtvis inte. Girigheten är lika stor här som där.

När politiker blir invalda i stat, kommun och landsting händer något märkligt i deras hjärnor. Man kan kalla det för hybris och det är partilöst.
Att vänster- och miljöpartiet årligen lämnar in motioner om sänkning av riksdagsledamöternas arvoden är betydelselöst eftersom det krävs en majoritet för att förslaget ska röstas igenom. DET kommer förmodligen aldrig att bli aktuellt.

När politiker gör försämringar för folket – jag tänker bland annat på socialförsäkringssystemet – och förbättrar sina egna förmåner (tillsammans med SKL) börjar folket ilskna till med all rätt.
Låt mig ta ett exempel.

När ”arbetslinjen” infördes av alliansen (efter valet 2006) försämrade man samtidigt arbetslöshetsförsäkringen för dess medlemmar. De höjde kraven och sänkte ersättningen rejält. De ville tvinga folk söka arbete som många gånger inte fanns/finns.
De medlemmar som uppfyller kraven men har låg lön, deltidsarbete eller säsongsarbete lever numera på lägsta ersättningsnivå som är 5000 kronor per månad. (Krav: den tid man inte arbetar måste man söka arbete.)

2010 tog arbetslöshetskassorna ut 6,3 miljarder i medlemsavgifter.
Samtidigt betalades 55,4 miljarder in till statskassa i form av arbetsmarknadsavgifter (arbetsgivaravgifter).
Sammanlagt drygt 61 miljarder.

Enligt finansdepartementet var utgifterna för arbetslöshetsersättning (aktivitetsstöd, lönegarantier och vissa statliga ålderspensionsavgifter) 38 miljarder (varav 17,6 miljarder för a-kassan).

61 miljarder in till statskassan. Utgifter 38 miljarder.
Det blir VINST för statskassan: 23 miljarder!!
(Socialförsäkringssystemet ger många miljarder i vinst för statskassan, arbetslöshetsförsäkringen är EN del.)

Jag ställer detta mot politikers förmåner. Till exempel:
Kristina Axén Olin (M, borgarråd i Stockholm 1998 – 2008) avgick självmant den 16 april 2008.
Trots att det egna partiet (Moderaterna) infört arbetslinjen har denna dam inte sällat sig till de arbetssökande. Varje månad erhåller hon ca 54 000 kronor i vad som kallas ”visstidspension”. (När hon fyller 60 år har hon fått ca 10 miljoner gratis.)

Denna höga ersättning för att göra absolut ingenting kan hon få tack vare SKL.
2006 infördes de senaste reglerna. Politiker får lönegaranti i 12 månader sedan ”visstidspension” i 15 år.
Varför är SKL så generösa?
Deras egna förmåner baseras på politikernas i form av procent. Ju högre tjänsteman du är desto högre procentsats. Detta gäller alla tjänstemän inom stat, kommun och landsting.
Nu far ordet Grekland runt i min hjärna…

Medlemmar och arbetsgivare betalar många miljarder till statskassa och staten gör jättevinster.
Politiker rullar tummar och parasiterar på skattebetalarna.

Var 17 finns moralen??
Till vad går de 23 miljarderna?
 

Jag har placerat min blogg i Stockholm på bloggkartan.se!