Mitt arbete har gett mig åtskilliga tillfällen att tänka på livet och döden. Som sjukvårdsbiträde blev det mycket vak vid dödsbäddar. Som undersköterska förändrades det inte nämnvärt.
När sjuksköterskeexamen var avklarad förändrades naturligtvis arbetsuppgifterna och ansvaret blev så mycket större.
Inte minst när det gäller anhöriga till döende/döda.
Min syn var/är följande: anhöriga ska lämna sjukhuset med ”glädje” över att personalen gjorde allt de kunde!
För den döde och för den anhörige.
När jag skriver glädje – trots utgången – så betyder det känsla av trygghet, vetskap om djup omtanke och mänskligt stöd.

Mina bästa stunder inom sjukvården är när jag sitter vid en dödsbädd. Att bara sitta tyst, filosofera om livet och den egna döden, vad det innebär, att se mig själv som död, ger hissnande insikter. Känslomässiga sådana.

Tidigare dödsrädslor arbetas bort och bemötandet kan fördjupas.

Har genom åren sett ett ofantligt lidande. Som en självklar följd kommer tankarna om hur jag vill ha det om plågorna blir för stora och prognosen är dålig. Det är ju bara jag som kan avgöra min livskvalitet, vad jag kan acceptera eller inte. De beslut som fattas baseras på min livserfarenhet och kunskap och eftersom jag är vuxen ska besluten respekteras. I livet eller inför döden.

Om jag skulle hamna i en situation där plågorna var oerhörde, fysiska eller psykiska och prognosen var dålig så är det för mig självklart att valet blir döden. Döden är bara en punkt, ett slut. Vi föds och vi dör. Inget nytt under solen eller skrämmande!

Nu har en 31-årig kvinna, förlamad med dålig prognos begärt att få dö under värdiga förhållanden medan hennes hjärna är i behåll. Hon lider av en allvarlig neurologisk sjukdom, som gradvis gör hennes hälsotillstånd sämre. Hon är bunden till en respirator. Sex år har gått, sex år har hon haft på sig att nå fram till ett beslut vad som är bäst utifrån hennes livserfarenhet.

Naturligtvis ska hon få dö på det sätt som hon vill, med läkemedel för att somna och därefter ska respiratorn stängas av.

Nu måste Socialstyrelsen fatta en beslut. De ska trampa in i en annan människas beslutsförmåga och fälla ett avgörande om kvinnans beslut är rätt eller fel.
Vad kommer dessa pappersvändare att komma fram till?
Vilket beslut vill DU att de ska fatta?

Länk till artikel i AB
Vad de politiska partierna tycker / AB
Socialministern har svängt – lite