Äger du 2,7 miljoner kronor kan du köpa kistan med inbyggd telefon. Blir du levande begravd kan du slå en signal.
Det är ett italienskt företag, Art Funeral Italy som kommit på denna briljanta idé.
Briljant då det bara behövs två-tre lättlurade kunder per år.

En billigare lösning är att lägga en kontantkortsmobil i kistan + extra batteri för säkerhets skull.
Anhöriga får nytt samtalsämne: Har du hört något? Nej, han har inte ringt!

Vad gör man om man ligger i kistan nere i jorden – hittar knapparna efter visst fumlande, ringer och möts av : ”Personen du söker har gått för dagen”, ”Abonnenten är upptagen, försök senare” eller ”pinkoden är ogiltig”. Ger upp och dör?

Är kremering beställd då gäller det att anhöriga har programmerat  mobilen så att man bara behöver trycka på knapp 1 eftersom det lär brinna i knutarna.

Finns det täckning där nere?

Glada arvtagare som pinas med: ”Hallå, jag är inte död än!!”.

Vem gläds år denna idé förutom Art Funeral Italy?

”Jag har aldrig hatat en man tillräckligt mycket
för att lämna tillbaka smyckena.”
Marlene Dietrich

Färgade linser från 39kr/par

Mitt arbete har gett mig åtskilliga tillfällen att tänka på livet och döden. Som sjukvårdsbiträde blev det mycket vak vid dödsbäddar. Som undersköterska förändrades det inte nämnvärt.
När sjuksköterskeexamen var avklarad förändrades naturligtvis arbetsuppgifterna och ansvaret blev så mycket större.
Inte minst när det gäller anhöriga till döende/döda.
Min syn var/är följande: anhöriga ska lämna sjukhuset med ”glädje” över att personalen gjorde allt de kunde!
För den döde och för den anhörige.
När jag skriver glädje – trots utgången – så betyder det känsla av trygghet, vetskap om djup omtanke och mänskligt stöd.

Mina bästa stunder inom sjukvården är när jag sitter vid en dödsbädd. Att bara sitta tyst, filosofera om livet och den egna döden, vad det innebär, att se mig själv som död, ger hissnande insikter. Känslomässiga sådana.

Tidigare dödsrädslor arbetas bort och bemötandet kan fördjupas.

Har genom åren sett ett ofantligt lidande. Som en självklar följd kommer tankarna om hur jag vill ha det om plågorna blir för stora och prognosen är dålig. Det är ju bara jag som kan avgöra min livskvalitet, vad jag kan acceptera eller inte. De beslut som fattas baseras på min livserfarenhet och kunskap och eftersom jag är vuxen ska besluten respekteras. I livet eller inför döden.

Om jag skulle hamna i en situation där plågorna var oerhörde, fysiska eller psykiska och prognosen var dålig så är det för mig självklart att valet blir döden. Döden är bara en punkt, ett slut. Vi föds och vi dör. Inget nytt under solen eller skrämmande!

Nu har en 31-årig kvinna, förlamad med dålig prognos begärt att få dö under värdiga förhållanden medan hennes hjärna är i behåll. Hon lider av en allvarlig neurologisk sjukdom, som gradvis gör hennes hälsotillstånd sämre. Hon är bunden till en respirator. Sex år har gått, sex år har hon haft på sig att nå fram till ett beslut vad som är bäst utifrån hennes livserfarenhet.

Naturligtvis ska hon få dö på det sätt som hon vill, med läkemedel för att somna och därefter ska respiratorn stängas av.

Nu måste Socialstyrelsen fatta en beslut. De ska trampa in i en annan människas beslutsförmåga och fälla ett avgörande om kvinnans beslut är rätt eller fel.
Vad kommer dessa pappersvändare att komma fram till?
Vilket beslut vill DU att de ska fatta?

Länk till artikel i AB
Vad de politiska partierna tycker / AB
Socialministern har svängt – lite

stod att läsa i Aftonbladet för en tid sedan. Artikeln är skriven av Anna Björe och delar av den finns att läsa på deras hemsida. Om man vill läsa hela artikeln tvingas man bli ”plusmedlem”, dvs betala.

Jag kunde utläsa att Matilda, 23 år, ramlade av sin häst och att hennes hjärta stannade. I 17 minuter.

Det betyder att det någon fanns på plats som hade sinnesnärvaro nog att mäta tiden och att starta hjärtlungräddning (HLR) d.v.s blåsa in luft i hennes lungor och komprimera bröstkorgen för att få hjärtat att pumpa blod och tillfredsställa, framförallt hjärnans behov av syrgas.

Var Matilda död? NEJ!!
Hon var medvetslös.
Därför vaknade Matilda upp och kunde så småningom informera Anna Björe om händelsen.

Vi har ett lagstadgat dödsbegrepp som säger att när hjärnan är död är människan död.
Människan är alltså inte död för att hjärtat står still (tidigare dödsbegrepp). Hon/han är medvetslös! och djupet på medvetslöshet kan mätas med en neurologisk undersökning.

Vi kan inte vara lite eller mycket döda. Antingen lever vi eller så är vi döda.
Det finns ingen människa på denna planet som varit död och sedan vaknat upp igen oavsett vad som står i tidningen eller tyvärr, ibland sägs till anhöriga av behandlande läkare.
Har uppvaknandet skett har människorna varit medvetslösa . Kanske har läkaren gjort en felbedömning eller inte kan skilja på det gamla och nya dödsbegreppet. Det sistnämnda är inget ovanligt då de som är mest utbildade också är de som är mest rädda för döden. Och rädsla kan som bekant styra vårt agerande.

När en del läkare har svårt att skilja på liv och död är det inte förvånande att journalister och rubriksättare saknar de mest elementära kunskaper om skillnaderna.

Men jag önskar att det vore annorlunda för ökad kunskap hos gemene man, journalister och läkare, skulle underlätta för alla när anhöriga skadar hjärnan (olycka, propp eller blödning) och kroppens naturliga reaktioner på skadan (svullnad) gör att artärerna till hjärnan ”stängs av” (inklämning) och inte kan leverera blod. Hjärnan dör och människan död är ett faktum trots att hjärtat slår.

Hjärtat slår så länge patienten är kopplad till en respirator – stängs respiratorn upphör hjärtat att slå inom några minuter.

Som anhörig är det svårt att förstå att personen som är varm, har ett hjärta som slår är död. Men så är det och ingenting kan förändra det.
Varken kunskap eller okunskap.

Att tänka på : organdonation!

När Unaids, FN:s organ mot hiv och aids inledde en tio dagars lång konferens i New York framgick det att just HIV/AIDS blivit den vanligaste dödsorsaken bland kvinnor mellan 15 och 49 år.

Enligt Unaids tvingas uppemot 70 procent av kvinnorna i världen till att ha oskyddat sex.

Det är naturligtvis inte bara FN som ska arbeta för att stoppa våldet mot kvinnorna.

Det ska vi alla göra!

Inklusive FN:s fredsbevarande grupper världen över som rutinmässigt utnyttjar kvinnor i krigsdrabbade länder ( SVT:s Uppdrag granskning) och befäster/sprider sin vedervärdiga kvinnosyn. Här har FN ett stort ansvar!

Inklusive vatikanen och påven!

(Men det är väl till att hoppas på för mycket. Om vatikanens gubbvälde förändrade sin rabiata kvinnosyn och kondomhållning, begär att  män ska ta ansvar för sina handlingar, skriker högt att våld/våldtäkt inte är acceptabelt och ska bestraffas,  kanske något kan hända. För makt finns!)

Inklusive alla kvinnor som ska lära sina söner vilka rättigheter/skyldigheter vi har mot varandra som människor.

Vi – alla!

Länk till artikel i AB