För några dagar sedan läste jag Lena Sommestads artikel ”Regeringen försöker dölja ökande inkomstklyftor”.

Under våren har Alliansen med Reinfeldt i spetsen sett till att EU ”ändrat fattigdoms-begreppet”. Från tidigare ”gemensam vetenskapligt baserad fattigdomsdefinition” till att varje regering fortsättningsvis ska bestämma hur fattigdom ska definieras och mätas.
Jag tänker inte ge mig in på en diskussion kring för/nackdelar med absolut/relativ fattigdom och hur det mäts. Jag har inte kunskaperna! Men jag är övertygad om att beroende på politisk inställning tolkas det olika.

Om fattigdom på Wikipedia.
Jag är mest nyfiken på varför Alliansen/Reinfeldt lagt ner så mycket energi på ändring av begreppet.
Syfte??

Som jag har skrivit tidigare: Riksdagens Utrednings Tjänst RUT (dnr 2008:1524) visar statistik på att regeringens skattesänkningspolitik gynnat de med högst inkomst medan fattiga, ofta deltidarbetande kvinnor, blivit fattigare och 130 000 fler. (Rapporten kom 2008, undrar hur siffrorna ser ut i dag?)
(Fattigdomen är resultat av bedriven politik de senaste 20 åren).
Med detta i bagaget kanske ändringen inte är så konstig. Jag tror inte som Sommestad att regeringen vill dölja ökande inkomstklyftor. För det går inte att dölja!!
Det är nog snarare så att man vill dölja antalet fattiga. Försköna siffrorna så att man i september kan säga: svenska folket har genom vår politik fått det mycket bättre ekonomiskt och antalet fattiga har minskat i antal.
Hanne Kjöller skriver i slutet av sin ledarartikel ”Fattigt om fattigdom”(19 mars 2010): ”Tala gärna om utanförskap och om dem som har det svårast i vårt samhälle. Men tala då om den ökade utsattheten för brott, om hindren för att upprätthålla sin värdighet, om maktlösheten och om svårigheten att fungera som en fullvärdig medborgare. Det, snarare än gymnastikskor av ett visst märke, är ett rimligare mått på svensk fattigdom”.
Eftersom Alliansen inte längre gagnas av prat om ”utanförskap” har ordet med varm hand överlämnats till sossarna/oppositionen för det är där ”patrasket” hör hemma.
Synen på vad som är ett rimligt mått på svensk fattigdom kanske skiljer sig åt om man frågar en ledarskribent med 50 000-70 000 i månadslön och en ensamstående mamma som lever på existensminimum därför att hon tvingats sluta arbeta när alliansen tog bort arbetslöshetsersättningen för den halva dag hon inte kunde/fick arbeta.
Intressant inlägg på Storstad: ”Varför relativ fattigdom”
Jag har placerat min blogg i Stockholm på bloggkartan.se!











